Som en vind flög han fram.

De väntade honom på helt fel plats. Allt för att avkräva tull. Ha! Det skulle vara första gången. Att de fortfarande trodde sig kunna överlista honom. Övermodiga var de, fåfänga deras förhoppningar.

Även om han var säker att de även denna gång hade lyckats överlista di svenske, så visste han likväl att de behövde vila nu. De behövde äta och dricka.

Tur att de snart var där. Vid sin fristad, längs ridvägen de uppkallat efter honom. Den slingrande stigen över berget som tog honom förbi de svenska fogdarna.

Just där de var som högst, där fålen som bäst behövde vatten och vila – där han kunde tända en liten eld i skydd av berget. Där kunde hans springare beta i den gröna slänten invid källan.

Där kunde han slumra en stund under trädkronornas skyddande tak. Åtminstone tills den stigande solen klättrade i öster. Då visste han att det var dags för nästa etapp.